Det här med Facebook och att dela hela sitt liv med 349 halvbekanta och 10 av dina riktiga vänner. Visst är det fint, att kunna få veta allt direkt, en statusuppdatering efter man tagit körkortet gratulerar 14 (hel- och halvbekanta), 10 personer som inte orkar gratulera Gillar statusen. Visst är det billigare att skriva det på Facebook än att skriva ett sms till de som faktiskt bryr sig. Visst kan vi sluta umgås i verkligheten, med Facebook kan man ju umgås med flera stycken samtidigt och de behöver inte ens prata med varandra. Visst är det fint att kunna visa sina bilder från semestern eller visa upp nya frisyren som du pratat om så länge (alla visste att du tänkte klippa håret- du skrev det i 5 statusuppdateringar). Visst är det fint att kunna Peta folk i ögonen utan att de känner det, och de i sin tur Petar automatiskt dig tillbaka för det är ju en tävling, det vet ju alla, Facebooks idé om kroppskontakt. Visst är det fint att kunna stalka folk utan att de märker det, på så sätt kan man ju lära känna folk man inte känner för att sedan "råka" stöta på dem på H&M (Statusen löd: "Sticker till H&M och köper mascara för jag ser ut som ett mongo utan smink"), för att sedan börja prata om Melissa Horn (Som hon bara älskar- enligt hennes Musikintressen), fråga om hon varit på den nya klubben (som du så väl vet om att hon varit på, bildbevis finns) och vips så ska ni på bio i helgen eftersom ni tydligen har samma filmsmak (eller du råkar bara "gilla" hennes filmsmak). Visst är det fint att låta sina vänner få veta att du och din partner är tillsammans, gör slut, har ett komplicerat förhållande, gör slut och förlovar er. För ens kärleksliv är ju inte alls privat. Nej, snart finns det väl en sexstatus också. Är du -Missnöjd, -Tillfredsställd, -Det duger, -Celibat, -Oskuld, -Player? Kanske är det för att jag är en tjej, som är tillsammans med en annan tjej och att vi lever i samhället vi lever i, men att acceptera flickväns-förfrågan på Facebook från min flickvän det kunde jag inte. Jag har ingen lust att komma ut för alla mina bekanta som jag aldrig pratat med på flera år. Precis som många andra i min situation är jag rädd att det ska bli det som definierar mig, i andras ögon. Mina vänner är en sak, de känner mig för den jag är, mina bekanta är en annan sak för de känner mig inte och jag skulle bli klasskompisen som visade sig vara lesbisk (vilket jag för övrigt inte definierar mig som, men eftersom man är tillsammans med en tjej så drar ju alla slutsatsen att man är Homo) och det blir som en felaktig bild av mig också. Att jag skulle vara homot, stämmer för mig lika illa som att någon kallar mig heterot, i alla fall som det ser ut för mig nu. Kanske kommer jag i framtiden kunna visa mig som "i en relation" även på Facebook, men som det ser ut nu är jag inte mogen för det. Sen även om jag skulle bli så säker att jag slutade bry mig om jag kom ut för alla på Facebook, varför skulle jag vilja att alla skulle veta när vårat förhållande förändras? Brukar ni stå där med megafonen och skrika: "JAG OCH MIN TJEJ HAR LITE PROBLEM NU, SÅ VÅRAN RELATION ÄR LITE KOMPLICERAD!". Trodde väl inte det. Men vem är jag att döma er? Kanske ni aldrig har problem i era relationer och bara vill dela med er av lyckan att ni funnit er en partner ni är lyckliga med. Det är ganska fint det också, att kunna få låta andra veta att man är i en relation och är glad över det och personen man är med.
Vad tycker ni, hur privat ska man vara på Facebook?
