littleQ - Queer blogg

Nu är jag tillbaka från varma Tunisien, hett, hett, hett fast det blåste så det gick ändå att sola utan att känna att man blev levande kremerad. Jisses, nu är jag tillbaka iaf och jag satt och funderade lite på hur mitt tänk förändrades när jag var där borta. Eftersom ni kanske vet att Tunisien är ett muslimskt land, om nu ett land kan ha en egen trosuppfattning, men majoriteten är iaf muslimer. Jag vet inte om det är mina fördomar som talar men det tror jag inte för jag läser också tidningar och pratar med folk, men att vara Queer/Homo/Bi/Trans är ju inte riktigt accepterat i muslimska kulturer, även om även de gör framsteg eftersom man ändå hör om muslimer som kommer ut i deras hemland eller familjer. Vissa gånger går det nog relativt smärtfritt och jag har verkligen ingen aning om hur många procent det rör sig om, men jag skulle nog tippa på att de flesta HBTQ-personer i muslimska kulturer väljer att inte komma ut/leva ett dubbelliv eller rent ut sagt flytta pga att de vet att deras läggning/livsstil inte är accepterad i deras kultur. Detta är mycket tråkigt tycker jag, för jag tror verkligen inte att vi Svenskar är mer gay än Tunisierna, det är bara fler som vågar vara sig själva, för i våran kultur är det någonting modigt att våga vara sig själv och stå för vem man är och vara Proud. I Tunisien kan jag tänka mig att det tvärtemot är någonting galet, som att även om man är gay så ska man verkligen inte berätta det för då har man ju riktigt satt sig i skiten och kommer inte få någon respekt eventuellt bli förföljd eller utesluten ur familjen. Det är så himla tråkigt och det är någonting jag vill ändra på. Men när jag stod där på stranden och en kille frågade om jag hade pojkvän svarade jag att: "Ja, jag har en pojkvän." Varför?! Jag har ingen pojkvän, jag har en flickvän, girlfriend liksom, men vågade jag säga det? Även om jag visste att jag förmodligen aldrig kommer träffa människan igen i hela mitt liv? Nej, och varför inte då? Förutom det vanliga "komma ut-grejen" som jag är relativt ny på om jag ska vara riktigt ärlig, men värst var nog att jag inte hade någon aning om huruvida jag skulle bli dåligt behandlad. Han verkade snäll och så, inte tror jag han skulle slå ner mig, men ändock sa jag pojkvän för i hans värld fanns nog inte ens tanken att jag skulle kunna ha en flickvän. Jag kanske försökte förhindra att han skulle få en hjärtattack eventuellt hänga efter mig och säga att jag är sjuk och att han kan hjälpa mig att konvertera. Det förvånar mig inte så mycket att jag sa pojkvän egentligen, vad som förvånade mig var att när jag var där borta märkte jag bara hur snygga alla Killar var (okej, några snygga brudar fanns det också som jag märkte, men de var inte Tunisier!). Jag tänkte inte ens tanken på att titta på en Tunisisk tjej, nu kanske inte jag blir så väldigt het på heltäckande slöja heller, men det var långt ifrån alla som hade det. Men det var killarna jag märkte, vilket inte är fel det heller, men tanken fanns som inte ens att man skulle kunna få ihop det med en Tunisisk tjej. Trååk, mer Queer överallt!

Nu ska jag sova, måste vara utvilad tills i morgon då gullet kommer. :)