The Gaydar
Jag har nyligen börjat en ny kurs på universitetet och det med en hel grupp av människor som jag inte känner eller ens har sett förut. Tanken flyger förbi en om det eventuellt finns queert folk i klassen, gayradarn dras fram och man observerar. Vad jag har börjat tänka på är hur det kommer sig att en gayradar (gaydar) ens existerar. Vad är det man tittar på? Vad är det HBTQ-personer märker hos andra HBTQ-personer som andra kanske inte uppfattar?
Vad är gayt?
Frisyr? Kostval? Klädsmaken?, Smink?, Åsikter?, Personlighet? Intressen?
°
Jag tror att ni får vissa idéer när jag skrev dessa saker. Den stereotypiska flatan t.ex. skulle säkert se ut ungefär såhär:
Frisyr: Klippt i en kort frisyr, antingen butch-frilla (killfrisyr) eller hackigt (ev. halvrakat) och allmänt unikt.
Kostval: Vegetarian, eventuellt en vegan som fuskar lite ibland, eller som inte fuskar alls för hon står fast vid sitt val.
Klädsmak: Flat-linnet (vitt linne), jeans, skärp och inte handväska. Eller (om hon verkligen är en veg. så är det med bohemiska kläder)
Smink: Ibland men oftast inte. Vardagssminkar sig inte.
Åsikter: Starka åsikter. Röstar rött.
Personlighet: Öppen och med kort stubin.
Intressen: Dricka öl, spela dataspel, köra bil, få tjejer i säng.
°
Den stereotypiska flatan förändras, min stereotypiska flata ser eventuellt annorlunda ut i framtiden och såg förmodligen annorlunda ut förr. Så det är kanske inte så konstigt om man använder stereotypen som riktmärken för att sedan lista ur om en person är gay eller inte. Kanske det är därför HBTQ-folk lättare kan känna igen en annan HBTQ-människa, för att de helt enkelt vet vad som kan vara gayt, och nog många faktorer kan leda till en slutsats (även om en öldrickande, kortklippt, vänsterbrud med flat-linne mycket väl kan vara 100% straight).
Synd för alla femmes dock. De är inte lika lätta att upptäcka med gayradarn eftersom de kanske inte alls ser gay ut. Men kan man ändå upptäcka dem? Självklart! Ni kan rikta radarn mot saker som har med kroppsspråk och språkval att göra. Det lite mer subtila med andra ord. Ord som: Partner, Queer, insemination och hen kan visa att tjejen i fråga är en HBTQ-person.
Pratar ni och hon uttrycker att hon "önskar att hon var i en relation" istället för att hon önskar att hon "önskar att hon hade en kille"? Önskar hon att hon kan finna "en människa som kan älska mig för evigt" istället för "drömprinsen"? Du kanske har en chans (och passa på, nu när hon tydligen är singel och redo att dejta ;) ).
Man kan faktiskt aldrig veta och vissa säger att det inte finns något som heter gaydar, men jag tror den finns, oavsett om den beror på fördomar som man klumpar samman och därmed utgår ifrån (se exemplet innan med stereotyp flatan), eller om det är en inbyggt mekanism som queert folk har fått sen födseln. Jag vet inte, jag önskar någon kan forska om detta, kanske får bli mitt ansvar, när jag har lust och utbildning för det. :)
/littleQ
Gay Education
En film ni kan visa för era oförstående vänner, den icke-accepterande familjen och släktingarna som pratar om Gud och Moder Natur. :) I USA är de rätt duktiga på att göra små tecknade serier som är utbildande. Det var så jag lärde mig om politiken i USA i våras. ;)
/littleQ
'That's okay! I'm bisockual!'
Jag rekommenderar starkt att ni tar er en titt, om inte bara för att ni har tråkigt.
Lite saker som jag har hittat där kommer här:
- Today I was visiting my family, and I noticed my little sister was wearing mis-matched socks. When I mentioned this to her she said "that's okay! I'm bisockual!" I have more respect for her now. MLIA
- A while ago my AP history teacher was teaching us how to write an essay. His explanation: Essays are like skirts, short enough to be interesting, long enough to cover the subject. This will forever be burned into my memory. MLIA
- Yesterday, I was hanging out with my gay best friend. He greeted me with a hug. Just as he was hugging me, my phone started vibrating. He goes, "Dude! Your butt's vibrating! Teach me how to do that?" I love my friends. MLIA
- Today, my seven-year-old niece came up to me and asked, "If we have Mother Nature and Mother Earth, does that make the universe a lesbian?" I didn't know what to say. MLIA.
Kommer eventuellt leta rätt på fler härliga historier i ett annat inlägg, men tills dess kan ni ju läsa lite själv. :)
/littleQ
The Novel That Dares
Vem skulle inte kasta sig över dessa och bara läsa tills ögonen har fått nog (vilket man nog aldrig får i detta fall ;) )? Även om jag skulle akta mig för att använda ord som "Perverse Love".
/littleQ
[Barn]-Vi är en regnbågsfamilj, och då pratar jag inte om att vi har olika hudfärger.
Vad är problemet? Skulle dessa barn som blir adopterade in i en regnbågsfamilj må sämre? En ny forskning visar att barn till lesbiska faktiskt mår bättre än andra barn, artikeln i DN hittar du Här.
I artikeln säger Nanette Gatrell: "Jag hade förväntat mig att barnen i studien skulle må precis som alla andra barn, inte bättre. Barnen med två mammor visade sig vara ovanligt välanpassade till samhället, dessutom hade de färre beteendestörningar än genomsnittet."
Barnen mår alltså bra, bättre till och med. Adoptionscentrum skulle möjligtvis försvara sig själva med att detta handlade om inseminering och alltså inte adopterade barn. Skillnaden? Ja, att i ena fallet föds ett barn in i familjen, i det andra tas barnet från sin miljö och förflyttas (vilket är en stor förändring bara det). De anser att dessa barn inte ska måsta utstå mer än nödvändigt. Vilket jag på ett sätt kan förstå, tänk dig själv att växa upp som adopterad och möjligtvis inte se ut som sina föräldrar (adoptionsföräldrarna vill säga), känna sig annorlunda och sedan på det ha en annorlunda familj. Det är nog inte så lätt, självaste adoptions-tankarna går väl inte att göra så mycket åt, och är inte unikt för barn som adopteras av samkönade. Men att växa upp i en familj som är annorlunda bör inte vara någonting barnen ska skämmas för eller bli retade för. Det är samhället det är fel på och ska vi bara skjuta problemet vidare med förklaringen att barnen inte får test-utsättas för detta? Barn DÖR varje dag, barn som skulle kunna leva lyckligt i en regnbågsfamilj någonstans i världen. Är det rättvist? Är det inte värt att prova, är vi inte skyldiga dessa barn att försöka ge dem de absolut bästa liv de kan få? Även om dessa barn, i det värsta scenariot, mår dåligt över deras situation, är det inte bättre än att de lever i en familj där föräldrarna älskar dem och hjälper dem, än att de dör eller bor i slummen och sniffar lim för att de är så hungriga och inte har energi för de har slitit på skroten i 16 timmar?
Jag tycker att det är värt det, vi kan inte vänta på att 100% av världens befolkning inställer sig positivt till homosexuella, det går bara inte.
Man kan ju föreställa sig hur det var för flera årtionden sedan när det var väldigt få invandrare i Sverige och folk började adoptera, tog inte Adoptionscentrum hänsyn till att de flesta svenskar kanske var rasister? Var inte det att utstätta barnen för onödigt mycket? Var inte dessa barn lätta offer för mobbning i skolan? Nej, folk fick fortsätta adoptera, och se hur situationen ser ut nu, folk är mycket mer accepterande och situationen blir bara bättre och bättre. Varför skulle inte samma utveckling ske när det handlar om regnbågsfamiljer? Är det för att det är mer accepterat att vara homofob än att vara rasist?
Nej, jag hoppas verkligen saker har ändrats till det bättre tills dess att jag börjar tänka på att skaffa barn, jag vill kunna ha samma möjligheter som alla andra oavsett om jag väljer att leva med en man eller en kvinna.
/littleQ
Jag vill veta vad ditt barn kissar med.
-Tack! Det blev ett välskapt barn, eller du kanske ville veta om jag födde en snopp eller en snippa?
*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+
Denna besatthet vid kön. Vad blev det för något, ska vi köpa ett blått eller rosa grattiskort? Hur ska man veta vilken färg på kläderna man ska köpa eller vilka leksaker man ska ge bort eller ens hur man ska kunna prata med barnet om man inte vet vilket kön på barnet har? För det spelar ju ingen roll vilket kön ert barn har, det är ju bara viktigt för alla andra att veta hur de ska kunna behandla barnet så att det passar in i samhället, ja, flickorna skall tystas och pojkarna skall få tillåtelse att busa av sig efter maten.
Va? Nej, vi behandlar alla barn lika, säger förskolepersonalen, när de sedan räcker fram en bil till Christian och en häst till Lina. Självklart har alla barn tillgång till samma slags leksaker här på förskolan, nu råkar bara de flesta killarna gilla bilar mer och tjejerna föredrar hästar och dockor. Självklart kan det vara så, det säger jag inte emot, men frågan är ju varför. Nu har faktiskt barnen på förskolorna stor frihet att leka med leksaker de kanske vanligtvis inte skulle lekt med.
Christian kanske hellre leker med dockor på förskolan för det är ju något nytt och spännande, för själv äger han ju inte en endaste docka eftersom hans mamma och pappa är så snälla och inte köper tjejleksaker till honom. För tänk vilka dåliga föräldrar de skulle vara om de gjorde det, det skulle ju vara som att be om att få ett mobbat barn i skolan, eller att på släktträffen måsta förklara vem Christians "vän" Viktor är.
Precis, för en docka gör ju verkligen din son bög, han kanske leker med den för att han tycker bruden är stekhet och bara övar sin charm på alla kvinnor. Alla tjejer som leker i kuddrummet och busar runt och halvslåss övar sig bara för sängkammaren, där de busar runt med män bland kuddar och eventuellt blir lite halvslagna också.
Jag önskar att saker var annorlunda, att en bil bara är en bil och en docka en docka och att dessa inte ska vara förknippade med varken killar eller tjejer. Nu handlar det inte bara om leksaker, det är kläder också.
För nog kan förskolepersonalen försöka lära barnen att pojkarna visst kan leka vid lekspisen men att klä på barnen på morgonen är ändå föräldrarnas ansvar.
Jag har en vän som fick barn för ett år sedan och det blev en grabb. Ibland går vi omkring och tittar på barnkläder som hon måste köpa till honom och när jag en gång sa "Du kan ju köpa en rosa tröja till honom" blängde hon och sa "Men är du knäpp? ALDRIG i livet att jag skulle köpa något rosa."
Vid ett annat tillfälle tog jag fram en söt liten klänning och sa: "Men den här var ju jättesöt, köp den här!", liknande svar som förra gången. Nu säger jag inte att alla måste göra "tvärtom" hela tiden, men varför kan lillpojken inte få ha en jättesöt klänning någon gång? Kanske på fredagar på dagis, han kan ju ha Byggare Bob-tröjor alla andra dagar. Speciellt när han blir lite äldre och börjar kunna välja kläder själv.
Varför ska han inte ha möjligheten att välja en rosa tröja, en klänning eller en kjol? "Han skulle bli retad i skolan". Vems fel är det då? Bad han om det kanske? Sa han: "Titta på mig, jag klär mig som en flicka, reta mig gärna och slå mig också. Sikta på magen, där gör det ondast och jag förtjänar ju smärta för det är ju mitt fel att jag är konstig och annorlunda."? Eller är det kanske föräldrarna till barnen som är boven i dramat, för i den åldern är det ju faktiskt deras ansvar att se till att barnen får en bra värdegrund.
Jag önskar att alla föräldrar kunde säga till sina barn att det inte finns saker som är endast för flickor och saker som är endast för pojkar, varför begränsa sina barn till att bara få tillgång till hälften av allt som går att välja bland?
/littleQ
[Barn]-Det finns både choklad och vaniljglass, det har mamma lärt mig.
-Åh, ja de är verkligen söta tillsammans, åh nu fick hon sig en liten puss också, ta fram kameran, första pussen är ju en stor grej!
-Ja, men precis, Klick, den ska jag rama in och hänga på väggen, kanske göra julkort av också, mormor kommer bli så förtjust.
*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.*+.
Nej, så går det nog inte till, än. Men nu när det är lite lättare för samkönade par att skaffa barn tillsammans (well, kvinnor kommer nog alltid ha lättare än män eftersom det endast behövs lite sperma, ugnen finns ju redan, i dubblett till och med,hehe). Men iaf, nu när det är lite lättare för samkönade par att skaffa barn kommer vi nog se en förändring i hur synen på vad som är "normalt" beteende för barn men det kommer nog ta tid. Men jag hoppas då på en framtid då detta scenario är lika sannolikt som om det vore en flicka och en pojke. En tid då föräldrar frågar sina barn på låg och mellanstadiet redan "Så, finns det något söt pojke eller flicka i din klass?" Det är aldrig för tidigt att ge dem insynen i att det finns alternativ, att veta om alternativet kommer inte att göra dem homosexuella. Kanske kommer det göra att HBTQ-barnen/ungdomarna accepterar sin läggning lättare, och eventuellt snabbare än vad de skulle gjort annars, men jag tvivlar på att kunskapen i sig kan avgöra huruvida en människa får en viss läggning. Det påståendet skulle ju föreslå att det är ett val, som att om barn som aldrig hört talas om homosexuella aldrig skulle kunna bli det, vilket är helt knasigt. Jag tycker att de som arbetar med barn och ungdomar har ett ganska stort ansvar när det gäller just detta eftersom man aldrig vet hur föräldrarna har uppfostrat dem att tänka. Visst det kommer finnas rötägg som säger till sina barn att "Peter för fan, du får väl ta fram ett liggunderlag och ligga på, killar sover INTE skavfötters, det är bögigt, och du vill väl inte att folk ska gå runt och sprida rykten att du och Johan är bögar, va? Fan, ta det som en man, har de ingen madrass så ligger du på golvet, har du förstått!".
Det är som att köpa glass. Du som älskar chokladglass byter väl inte till vanilj bara för att du nyss fick reda på att det fanns ett alternativ? Kanske du är en sådan som inte bryr sig, glass som glass, bara det är sött, (hehe), eller kanske du gillar att blanda lite, vanilj en dag, choklad en annan, men det ska väl få vara okej det med, eller hur?
Eller så har du bestämt dig, du älskar choklad, sen äter du bara chokladglass hela livet, det är också okej, men det är ju faktiskt inget fel på dem som faktiskt bara äter vaniljglass heller. Det samhället vill jag leva i. Där det inte spelar någon roll vilken glass man föredrar, vi är ju alla människor.
/littleQ
[Facebook]-In a relationship?
Vad tycker ni, hur privat ska man vara på Facebook?
Charlie och trollsländorna
Hejsan!
Charlie, Margareta Suber
Queer litteratur, det finns faktiskt en hel del att välja emellan om man har lust att läsa. Nyligen läste jag Margatera Subers Charlie och jag gillade den även om boken i sig var väldigt tunn. Tänkte faktiskt ge er ett litet smakprov från boken.
[Charlie] "-Jo, jag var ett litet fult skrump, det var jag, men jag trodde hela tiden, att jag var en riktig trollslända, och när tiden äntligen kom, att jag skulle få vingar och komma ut i världen, så då först märkte jag, vilket fult litet kräk jag hela tiden hade varit. När jag arbetat mig ut ur mitt skal och skulle börja röra på mina vingar och flyga högt upp i luften, rakt emot solen, så upptäckte jag, att på mig hade det inte alls vuxit ut några vingar, jag kunde inte flyga som andra trollsländor, jag fick lov att kräla där på mina ynkliga ben, medan de riktiga sländorna flög ifrån mig. De förargades över mig, eller skämdes över mig eller hånade mig, var jag gick fram. Jag liknande dem men var ändå så annorlunda och dög ingenting till. Och ingen annan hade jag heller att hålla mig till, när de inte ville veta av mig. Jag längtade efter samma liv i tumlande flykt i solen, men jag var en stackars misslyckad trollslända utan vingar. Jag borde gömma mig under ett stort grön blad..." (Charlie, 79)
Det fick mig att tänka, att det nog är såhär många HBTQ-personer känner sig, att de är annorlunda, misslyckade, och på något sätt felkonstruerade och sedan att omgivningen ser ner på dem och själv känner de att de inte duger någonting till och är blir ensamma på grund av någonting de inte kunde påverka, det är ju inte deras fel att vingarna aldrig växte ut på dem.
Vad tror ni, beskriver det vad många HBTQ-personer känner?
Charlie, Margareta SuberOn Directing- T&S
Hej folket!
Nu kommer jag åka iväg över helgen så jag tänkte bara lämna er med ett litet smakprov av Tegan and Sara (som båda är lesbiska för er som följer mig för mina queera inslag).
Enjoy! För det gör verkligen jag. :)
It's raining books and.. men?
Det har regnat lite dagarna som varit (inte idag dock, jippie!) och vad passade bättre än att gå till biblioteket en regnig dag? Ingenting passade bättre. Jag väntade ut läget då det regnade som allra mest (jag gillar regn), på med skorna och med paraplyet i högsta hugg gick jag ut. Förresten har jag tänkt på att alla har så tråkiga paraplyer, jag själv inräknad, så när jag hittar ett regnbågsfärgat paraply ska jag köpa det och eventuellt alltid använda det, även när det blåser orkanvindar, solen bränner (då kan det ju faktiskt vara till användning), när det snöar (då också), när det haglar iskulor (speciellt då), när it's raining men (behöver jag ens säga varför ett paraply kan vara användbart då? Speciellt ett regnbågsfärgat, vad mer säger "Hej Man, regna inte på mig?"). Ett paraply-för alla väder. Perfalerfa!
Det är så mysigt att vara ute när det regnar och jag var inte den enda som var på väg mot biblioteket. Enligt Facebook var minst 2 av mina vänner "going to the library" och "ska på bibblan".
Jag hade faktiskt ett ärende där, jag hade reserverat en bok som jag hade hört så mycket om Det finns annan frukt än apelsiner (Jeanette Winterson) och jag var faktiskt rätt så glad när jag vandrade hem och öppnade boken för att läsa. Några sidor in börjar jag känna svaga déjà vu moment, i mitten av boken inser jag att jag redan har läst den innan så jag visste redan allt som skulle hända, plus att jag inte riktigt tyckte den var den bästa första gången jag läste den heller. Men vad är några timmar av mitt liv egentligen?
För er intresserade var det en queer bok, möjligtvis att jag ger er en liten recension senare, om orken infinner sig. :)
Nu blir det snart middag och sedan födelsedagsmys med några kompisar för en av dem fyller år. :)
Kricket!
Tips för en regnig dag.
Jag måste bara få dela med mig av en video jag hittade för några månader sedan. It's Freaking Hilarious.
När jag var som mest besatt fann jag mig själv, mitt i natten, stå framför spegeln och försöka lära mig dansen, när jag sedan gick och la mig kände jag mig 1. nöjd för jag hade lärt mig dansen. 2. pyttelite patetisk för att jag försökt lära mig dansen (mitt i natten. Helt ensam.) 3. trött, det var ju ändå mitt i natten.
Men nu när ni får ta del av denna underbara dans får ni göra detsamma, alternativt skaffa er två kamrater (ja, kamrater as in Skolkamrater eller Arbetskamrater) eller två andra frivilliga mänskliga varelser (lite för svårt för en hund, men bara lite) och lära er dansen tillsammans sen göra en egen video och lägga upp på Youtube. :D Mina idéer är av bra kvalité och jag hoppas ni också tycker det. ;)
Nu ska jag se om jag lyckas. :)
Afrika-Queert?
Hello Everybody! :)
Nu är jag tillbaka från varma Tunisien, hett, hett, hett fast det blåste så det gick ändå att sola utan att känna att man blev levande kremerad. Jisses, nu är jag tillbaka iaf och jag satt och funderade lite på hur mitt tänk förändrades när jag var där borta. Eftersom ni kanske vet att Tunisien är ett muslimskt land, om nu ett land kan ha en egen trosuppfattning, men majoriteten är iaf muslimer. Jag vet inte om det är mina fördomar som talar men det tror jag inte för jag läser också tidningar och pratar med folk, men att vara Queer/Homo/Bi/Trans är ju inte riktigt accepterat i muslimska kulturer, även om även de gör framsteg eftersom man ändå hör om muslimer som kommer ut i deras hemland eller familjer. Vissa gånger går det nog relativt smärtfritt och jag har verkligen ingen aning om hur många procent det rör sig om, men jag skulle nog tippa på att de flesta HBTQ-personer i muslimska kulturer väljer att inte komma ut/leva ett dubbelliv eller rent ut sagt flytta pga att de vet att deras läggning/livsstil inte är accepterad i deras kultur. Detta är mycket tråkigt tycker jag, för jag tror verkligen inte att vi Svenskar är mer gay än Tunisierna, det är bara fler som vågar vara sig själva, för i våran kultur är det någonting modigt att våga vara sig själv och stå för vem man är och vara Proud. I Tunisien kan jag tänka mig att det tvärtemot är någonting galet, som att även om man är gay så ska man verkligen inte berätta det för då har man ju riktigt satt sig i skiten och kommer inte få någon respekt eventuellt bli förföljd eller utesluten ur familjen. Det är så himla tråkigt och det är någonting jag vill ändra på. Men när jag stod där på stranden och en kille frågade om jag hade pojkvän svarade jag att: "Ja, jag har en pojkvän." Varför?! Jag har ingen pojkvän, jag har en flickvän, girlfriend liksom, men vågade jag säga det? Även om jag visste att jag förmodligen aldrig kommer träffa människan igen i hela mitt liv? Nej, och varför inte då? Förutom det vanliga "komma ut-grejen" som jag är relativt ny på om jag ska vara riktigt ärlig, men värst var nog att jag inte hade någon aning om huruvida jag skulle bli dåligt behandlad. Han verkade snäll och så, inte tror jag han skulle slå ner mig, men ändock sa jag pojkvän för i hans värld fanns nog inte ens tanken att jag skulle kunna ha en flickvän. Jag kanske försökte förhindra att han skulle få en hjärtattack eventuellt hänga efter mig och säga att jag är sjuk och att han kan hjälpa mig att konvertera. Det förvånar mig inte så mycket att jag sa pojkvän egentligen, vad som förvånade mig var att när jag var där borta märkte jag bara hur snygga alla Killar var (okej, några snygga brudar fanns det också som jag märkte, men de var inte Tunisier!). Jag tänkte inte ens tanken på att titta på en Tunisisk tjej, nu kanske inte jag blir så väldigt het på heltäckande slöja heller, men det var långt ifrån alla som hade det. Men det var killarna jag märkte, vilket inte är fel det heller, men tanken fanns som inte ens att man skulle kunna få ihop det med en Tunisisk tjej. Trååk, mer Queer överallt!
Nu ska jag sova, måste vara utvilad tills i morgon då gullet kommer. :)
